Sammanbrott

Onsdagen ledde tyvärr till ett smärre sammanbrott. Bestämde mig på kvällen för att till slut smsa honom och vad. Försökte köra på lite casual stil, nästan lite för opersonligt kanske. ”grattis gubben! Hoppas du haft en bra dag och får en kul kväll! Kramar”

18.30 kom svaret ”Hej sötnos! Shit. Du skulle varit här! Hoppas du har en bra kväll. Pussar”

Argh vad förbannad jag blev! Kanske låter konstigt att bli förbannad, men jag tyckte bara det var så elakt och ohänsynsfullt att skriva något sådant när man vet att den andre personen fortf har känslor och griper i vartenda halmstrå som pekar på ett mirakel…

Jag vill inte att han ska skriva sötnos, pussar och att han önskade att jag var där om han verkligen inte kunde stå för det och dess konsekvenser.

Sedan under kvällen vet jag inte vad som hände, och om det egentligen hade med resten att göra men började storgråta och mådde skit. Pratade med vår gemensamme vän när det hände och sedan blev han så orolig så han började smsa mina andra vänner att de skulle höra av sig till mig. Själv gick jag iväg och grät ut hos min granne som kunde trösta lite och sedan kastade vi snöboll en halvtimme och det är precis sånt där man behöver då. Saker som gör att man glömmer för en liten stund.

Min granne frågade bara varför jag grät och jag kunde knappt svara på det. Samtidigt som det var så skönt för att senast jag fick gråta ut likadant var en månad tidigare när det precis tagit slut och sedan har jag mer stängt känslorna inne.

Bestämde mig sedan för att trots allt svara honom sedan att jag tyckte det var respektlöst av honom att skriva som han gjorde och att jag inte kunde ta det. Att jag ändå inte trodde han menade något illa, men att jag hoppades att han i framtiden skulle tänka sig för vad han egentligen skrev till mig.

Fick inget svar så dagen efter kunde jag inte hålla fingrarna i styr utan skrev på msn och bad lite om ursäkt för att jag skickat ett argt sms på hans födelsedag. Men det var ändå lugnt och han förstod hur jag menade och sa typ att han ändå tänker mycket på mig och sådär. Och jag sa att han gärna får tänka på och sakna mig men så länge han inte vill samma saker som mig orkar jag inte höra det.

Grubbel, tankar och osäkerhet

Idag har jag tänkt lite, vilket resulterar i nedanstående.

Man kan inte styra andras känslor och man kan inte bli arg för att den andre vill göra slut. Det i sig måste man acceptera och det har jag heller inget problem med.

Det som känns så jobbigt just nu är osäkerheten. Dels kring vad han egentligen kände för mig. Varför kunde han inte öppna sig för mig. Var det någonsin på riktigt för honom? Jag känner mig på någotvis lurad för att jag har så svårt att få ihop alla pusselbitar. Allt han sa var det äkta? Jag vet att han åtminstone var galet kär och förälskad i mig, men vart tog det slut? Och varför? Finns det någonting jag inte vet?

Och hur kunde jag missa det? Är jag blind för att läsa av andra människor? Det stör mitt självförtroende och tillit till mig själv då jag i framtiden kommer ha ett yrke där det är viktigt att kunna läsa människor. Detta får mig att tvivla på mig själv och det är jobbigt. När det nu inte heller är första gången.

Har bara så svårt för att sluta grubbla och önskar jag kunde få ihop hela bilden. Blir så besviken på mig själv för detta jävla ältandet. Förlåt mina läsare.

Imorgon fyller darlingen år och jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska messa honom och vad jag isf ska skriva. Får se hur det blir.

Klippa sig oftare?

Måste bara skriva att jag tror jag ska klippa mig oftare he he. För jag har nog aldrig fått så mycket komplimanger på så kort tid. Folk i klassen som kommer fram på rasterna, folk som skrivit på facebook osv 😛

Score! Det är underbart att känna sig fabulous!

Svartsjuka

Med tanke på mitt förra inlägg så tänkte jag skriva lite om det här med svartsjuka. Jag tycker det är lite spännnde och har tänkt en del på det idag.

Min egen relation till det är att jag upplever att det blivit betydligt bättre med åren. Man mognar tänker jag. Men kanske har det mer med självförtroende att göra. Eller en kombination.

Eller så har det bara blivit helt naturligt eftersom mina två senaste pojkvänner båda två har varit av den charmiga typen som jag vet att många tjejer är efter. Dessutom båda distansförhållanden. Man får helt enkelt bara lita på den andre för annars skulle man gå sönder. Och nej jag har sällan varit orolig alls för att jag vet att han älskar mig och det gör mig lugn.

Som mitt ex som tidigare vart tillsammans med modeller och som mer eller mindre haft svårt att änns kunna ha några tjejkompisar eftersom alla blir kära i honom ha ha. Och hans killkompisar vill ha med honom ut som tjejmagnet för att änns få möjlighet att snacka med de snygga tjejerna 😛 Klart som fan att lilla jag kan bli osäker, men när jag vet att han älskar mig och jag är den han vill ha så är det bara lugnt.

Och nu när jag träffade darlingen och varit singel i 2,5 år hade jag nog inte en tanke på det där och hur jag kan uppfattas av honom osv. Vilket ställde till en del besvär för oss emellanåt. Där jag dels tycker han överreagerade, men samtidigt känner en viss skuld för att jag betedde mig klantigt och i efterhand kan förstå att jag sårade honom.

För jag har två killkompisar som jag har ett speciellt förhållande med och det har blivit att vi typ hälsat på varandra i tid och otid med att klämma varandra på rumpan. Vet nån gång när jag vart nere på ica och helt plötsligt känner jag hur någon trycker sig mot mig bakifrån och vänder mig om och gissa vem som står där, jo en av killarna förstås ha ha. Detta är liksom bara en rolig grej och jag känner inget mer för dem eller så.

Problemet var då när jag och darlingen var ute och dansade en kväll och en av de här killarna kom fram och vi dansade och han tog mig på rumpan och jag reagerade inte över det eftersom det bara är något vi gör. Hade det varit någon annan kille så klart jag hade reagerat. Men då vart ju darlingen fly förbannad och när jag försökte förklara situationen ville han inte lyssna och jag bad om ursäkt osv och han blev jätteupprörd över att jag inte sagt ifrån och tänkte minsann också börja klämma tjejer på rumpan nu… ahh! Och har han då lite alkohol i kroppen är han ju helt jävla omöjlig och börjar prata om att göra slut och sådana grejer..

Nej det är inte lätt att leva med en sådan människa som har sina utspel och så fort något blir jobbigt eller problem vill dra sig ur det hela genom att göra slut och överreagerar till förbannelse. Och efter man pratat ut så var ju allt som vanligt igen. Nej jag blev förbannad på honom med för att han inte litar på mig. Att andra killar stöter på mig etc kan han aldrig förhindra, men då ska han ändå veta att vi är två om det hela och att det inte blir något så länge jag säger ifrån och det ska han veta att jag gör.

Svartsjuka skapar en jävla massa problem helt enkelt och jag är så glad att jag kommit förbi det. Hoppas jag ska hitta någon som kommit lite längre och inte ska pinka revir hela tiden. Jo det är väl klart han får bry sig till en viss gräns, men det skall inte behöva bli jobbigt.

Saker jag kan göra nu som singel

Ok här är de få sakerna/fördelarna jag hittills kommit på med att vara singel.

– Jag kan fullfölja min pakt med min kompis att vi ska ha sex innan vi är klara med vår utbildning. Tjoho!

– Jag får mer tid för mina vänner och behöver inte känna att jag missar massa saker för att jag är med honom på helgerna.

– Jag tjänar in 500-1000 kr i månaden på resor som jag skulle betalt för att åka till honom.

– Jag kan dansa med mina killkompisar utan att ha en förbannad svartsjuk pojkvän efter mig.

– Jag får mer tid för mina studier på kvällar och helger.

– Jag slipper tjata på honom att sluta snusa.

– Jag slipper bli orolig och må dåligt när han inte hör av sig eller är sur på mig.

Inget funkar för att må bättre

Nu har jag börjat samla på mig en jäkla massa tankar till olika inlägg som jag sedan inte lyckats få ner på papper/bloggen 😛 Ska försöka ta mig lite tid nu.

Börjar med att berätta lite om senaste veckan. Har vart väldigt lugnt på praktiken, men gått med en väldigt trevlig handledare.

I tisdags va jag och the girls på ikea. Jag fick spana in allt jag redan sett i katalogen i verkligheten, men valde att bara köpa två kastruller för att klara första veckan i lägh. Vill inte köpa på mig massa bara för att behöva släpa ner det sedan. Trevligt var det iaf. Ikeas köttbullar för 16 kr 😀 Såg sjukt snygga tavlor på Ilva också som jag blev lite förälskad i.

I onsdags kände jag mig på topp och försökte tänka massa positiva tankar och gick och klurade på ett inlägg kring fördelar med att vara singel.. Och ja det kommer… För att toppa my awesomeness så klippte jag mig på onsdagkvällen. Hade bestämt mig för förnyelse sedan ett tag, men ville behålla mina längder och hitta på något där fram eftersom vi ändå har uppsatt hår på praktiken varje dag. Så det blev nån slags sned lugg. Jag som inte haft lugg sedan jag var 8 år he he..

Har rykt en jävla massa pengar i veckan också, ikea 400, klipp 300, hårstylingprodukter 200, ny liten plattång 150 kr och sedan köpte jag ju kläder för 1500 igår.. Aj aj sa plånboken.. Men skit samma. Pengar är papper som min käre vän brukar säga. Hon är den ultimata att prata med när man precis shoppat upp massa eftersom hon alltid är värre 😀

Så mår jag bättre då? Jag vete fan. Tycker sista veckan vart skit. För mycket tid att tänka och för lite att göra. Veckan innan va jag så uppe i lägenheten och nu har det lite lagt sig. Jag har skaffat ny lägenhet, klippt mig och shoppat loss för att må bättre, känna mig fin och ha saker att göra… Men vet inte om det hjälper. Tänker fortf på honom hela tiden. Och på fel saker. För mycket på det som varit och allt som är bra med honom osv. Inte så konstruktivt. Känns som jag inte kommer någonstans.

Livet är inte lika roligt och meningsfullt längre och man blir bara ständigt påmind när alla andra flyttar ihop, förlovar sig etc och man själv är på ruta 0 eller snarare minus eftersom jag har svårt att se mig själv med någon annan på ett bra tag. För jag vill bara ha honom och vore det så lätt att hitta någon jag verkligen tyckte om så mycket hade jag ju inte varit singel i 2,5 år innan dess heller. Jag blir tokig. Jag är verkligen värdelös på att vara singel. Jag vill ha någon att dela mitt liv med och skämma bort…. Jag får väl sitta här och ruttna så kanske någon hittar mig efter 2,5 år…

De små sakerna som…

De små sakerna som gör att man vet att man hittat rätt. När han var den första att avguda min favorittröja lika mycket som jag själv gör var ett av de tillfällen jag föll för honom. När han uppskattar just de där sakerna med en som är de som gör en till den man är. För bra för att vara sant. Hur ska jag någonsin lyckas hitta någon som är allt jag vill ha igen. Jag vill kunna älska på nytt, men är rädd att inte hitta allt det där igen. Min älskade pojke! Varför blev det så här?

Shopping – ultimat hjärtetröst

Vad gör man när man mår dåligt för att må bättre? Jo shoppar såklart!

Har suttit 2 h på nelly och bubbleroom nu vilket resulterade i plaggen nedan och att jag är 1500 kr fattigare. Lite ångest med tanke på alla köp som ska bli till lägh nu. Men har man väl börjat shoppa flyter det ju bara på. Blir glad när grejerna kommer i veckan iaf 😀

Hjärtat sönderslitet och nedtrampat i skiten

Efter en och en halv dag med positivt tänkande kom ett hugg i bröstet… Såg en liten bild på min perfekta pojke… Kände hur någon vred om där inne…Fan! Orkar inte med detta! Orättvist att han ser så oförskämt bra ut och det driver mig till vansinne att se denna perfekta pojke försvinna från mig… När man väl lyckats med det otroliga att få smaka på kakan…..Älskar honom så jävla mycket!

Bakslag

Känns som ett jävla bakslag. De senaste dagarna har jag bara tänkt på honom mer och mer. Eller iaf har tankarna bara gått åt fel håll. Att livet känns hopplöst utan honom och att jag aldrig kommer hitta någon och att det bara är honom jag vill ha. Upphöjandet på en jävla pediestal om hur underbar han är.

Känns som hjärtat håller på att slitas ur kroppen och jag håller på att tappa motivationen. Livet är kaotiskt på så många andra plan och jag saknar så hans trygghet.

Undrar så klart hur han har det och hur hans tankebanor går osv, men samtidigt vet jag inte om jag vill veta. Mitt hjärta hoppas att han saknar mig med, men har inte så höga förhoppningar. Håller på att bli galen av alla tankar.

Vill bara att han håller om mig, gör mig lugn och väcker mig ur den här jävla mardrömmen. Rädd att tårarna ska komma tillbaka nu efter 3 veckor. Nu början väl hjärnan förstå att det verkligen har hänt och att det inte var ett dåligt skämt.