Jag har en idé!

Efter att snart börja ge upp hoppet om att hitta någon vettig före 30 kom jag på en fin idé ikväll.

Minns ni när man var liten och det låg figurer i typ flingpaketen. Minns speciellt Tom och Jerrykexen som man alltid satt och grävde i för att få ut en liten ful plastfigur i botten. Men lite som med kinderägg är det väl själva grejen. Ha-begäret sätter in och nyfikenhet på vad man ska hitta just den där gången.

Så över till min idé. Varför finns inte perfekta män i botten på flingpaketet. För jag börjar då ge upp vart fan man ska hitta dem. Det hade liksom varit lite enklare så. Min kompis tyckte det var en dum idé för att folk skulle äta så mycket flingor då och aldrig gå ut. Men då får man väl ha en sort man får visa leg på för att få köpa 😉

Om inte annat kom jag på att jag har en ”grow a boyfriend” liggandes i en låda som jag fick av mina fina flickor. Tänkte den kunde ligga tills jag verkligen behöver den. Är bara rädd att han inte kommer ge så mycket kärlek och värme som jag behöver. Även om det är skönt att slippa bråken =)

Utrensning

Så hade det visst redan gått en vecka sedan sist. Massa mardrömmar inatt. Efter att ha fått en fästing i helgen drömde jag hade jag hittade fler och fler. Gissa om jag var tvungen att kolla efter överallt imorse.

Drömde tyvärr en massa om darlingen också. Kontaktsökande och lika desperat patetiskt som svenska landslaget igår. Vill bara rensa ur de sista spåren. Nalle går troligtvis i graven.

Hatar alla mardrömmar. Vill bara få bort honom från mitt liv. Det förstör min nuvarande lycka. Ibland tänker jag att han skulle se mig nu när jag mår så bra. Att man önskar att man hade varit så här förra året. Men samtidigt fanns det kanske en anledning till att man var så trasig förra hösten. Och det var han! Bort bort bort!

Svårighet att hantera andras initiativ

Har konstaterat en sak genom åren som jag precis fick en idé om hur jag skulle uttrycka den i ord.

Jag är väldigt svår att ragga på om jag inte redan själv konstaterat ett intresse. Jag sätter gärna upp garden direkt så fort en kille ger en orimligt mycket uppmärksamhet. Tolkar det direkt som att han är intresserad, vilket för det första kanske inte alltid är sant (han kanske bara tycker jag är en trevlig, kul tjej).

Anyway min direkta reaktion på det är att sätta upp garden och backa undan. Blir helt enkelt störd av det. Kanske beror det på mitt kontrollbehov. Att jag vill ha kontroll över situationen och själv vara den som tar initiativ.

Tror aldrig jag blivit glad av att få reda på att en kille är intresserad av mig. Kanske beror det på att det alltid är fel typ av personer som intresserar sig för mig eller just det faktum att jag inte själv tänkte tanken först. Om jag ser tillbaka på killar jag dejtat/haft sex med har det i princip alltid varit jag som tagit initiativ. Ett fåtal personer har jag vetat varit intresserade av mig, men egentligen inte varit intresserad tillbaka, men sedan hamnat i en situation då jag tänkt what the hell vad kan det skada att ha lite kul och raggat upp honom.

Eller är det bara en känsla man har av att alltid vara den som tar initiativ till en kyss tex. Ja några har förstås försökt t.ex. om man dansar ute, men ha ha tror aldrig det gått hem hos mig utan då har jag bara blivit off och puttat bort honom.

Någon som känner igen sig eller brukar vara i motsatt situation?
Det kanske bara trots allt handlar om hur man tolkar situationen.

 

Tillägg
Denna teorin skulle också förklara varför murphys lag verkar gälla för killars intresse. Dvs de man inte vill ska vara intresserade är det alltid och tvärtom. Just för att man är så off vid visat intresse blir man svårfångad (vilket man ju uppenbarligen ska vara… ) och de blir än mer intresserade… Suck!

Som en ros som slagit ut

Vet inte vad jag gett för intryck med mina senaste inlägg. Kanske har de låtit mer bittra och ledsna än hur mitt liv verkligen är.

För sanningen är att jag inte vet när jag mått bättre. Nog för att jag har långa dagar och kommer hem och stupar efter skolan så har jag sjukt kul. Inga problem i världen. Kommit igång med träning. Shoppat hem en halv ny garderob osv.

Nog för att jag kanske ser några kg för mycket i spegeln, men samtidigt är det längesen jag kände mig så het som just nu 😛 Jag är på G.

Synd bara att ingen annan kan uppleva det. Senast idag fick jag komplimang för något nytt klädesplagg, hur jag strålar osv. Vet inte när jag mådde så här bra utan att en kille var inblandad.

Och några sådana finns definitivt inte i sikte. Jag vet kanske nån eller några som är intresserade, men ha ha som jag inte är det minsta intresserad av. När mitt självförtroende är på topp som nu nedlåter jag mig inte till något jag verkligen inte vill ha. Den som väntar på något gott. Har ändå inte tid för något helhjärtat just nu. Hoppas de väntar på andra sidan hörnet när vintern och denna terminen är slut. Lite vårkänslor hade inte suttit fel. Men enbart om det ger mer glädje än sorg och ilska.

Njuter av me-time, friendstime och familytime. Komma ut på landet och naturen. Arbeta med kroppen. Drömma och fundera på framtiden. Känna mig hemma varje dag jag går till skolan/praktiken. Vara nöjd och älska livet. Äta gott osv.

Innan jag satte mig och skrev dansade jag runt i min älskade lägenhet i underkläder till några av världens bästa rocklåtar. Attityd, glädja. I’m on fire!

Hatar det

Drog på mig mina träningsbyxor utanpå träningskläderna igår. Inte använt dem på flera år. Av reflex går händerna ner i fickorna. Känner något med handen och förstår inte vad det kan vara. Tar nyfiket upp för att titta efter. Visar sig vara en snus! Tar nån sekund innan jag inser hur den hamnat där.. Darlingen lånade mina byxor när han var hos mig och inte hade träningskläder med sig…

Man blir så arg av att man låter sig påverkas av såna små händelser. Dessutom väldigt glad att man inte har några ex i samma stad =) Förstår mycket väl varför The ex flyttade efter att jag gjorde slut. När vår hemstad påminde alltför mycket om det vi haft.

Sitter nu på tåget och slog igång lite musik. The plan – Mon amour. Sjukt bra låt som tyvärr blivit förstörd av att jag hade den som ringsignal när darlingen ringde. Som sagt man blir arg när någon fortsätter inkräkta på ens liv på ett negativt sätt. Arg på sig själv när man känner ett litet sting i hjärtat som man önskar inte fanns. För det mesta finns det bara ilska där. Men saker som man kopplar till bra minnen är svåra att radera. När jag hör låten vet min kropp att den ska bli glad och pirra till.

Boys will be boys

Har insett hur skönt det kan vara att vara utan dem. Samtidigt som när jag i fredags såg ”Remember me” längtade efter det där. Så jäkla skön charmig knäpp kille, sånt jag brukar falla för. Anyway ska det va får det vara ordentligt.

Det här med grannen är definitivt över sedan 2 v när vi hade nytt stort bråk. Han tyckte jag var taskig som berättat att jag va med nån annan för 3 v sen och jag försökte säga att jag kanske gjort det för att jag va arg på honom och om vi bara va kk borde han inte bli sårad av det. Det hela slutade med att han skrev långa sms att jag saknade all empati, att såna som jag inte borde jobba med det jag gör, att han börjar förstå varför darlingen gjorde slut med mig osv.

Blev så jävla förbannad att jag inteens brydde mig om att besvara det. Jävla drama queen! Det är liksom so not worth it att forts med det. Suger all energi ur en. Han har bara alltför mycket issues och jag har nog med mina egna. Har redan lagt nog så mycket energi på honom för att han ska återfå tron att det finns bra tjejer och bra sex. Men många ggr kan man ju inte tro att han är 2.5 år äldre. Långsintare får man leta efter.

Varför ska jag lägga så mycket tid och energi på någon som inte ger mig det tillbaka. Be om ursäkt för saker jag inte borde för att ha honom kvar osv. Någon jag inte ens har känslor för. Suck! Nej det är skönt att dra ett streck över det. Trött på att bli behandlad som skit. För jag är så jävla mycket bättre än så.

Med allt jag har i bagaget funderar jag på om man borde hitta någon som förstår eller om det är en nackdel att para ihop två människor med problem?Jag har ju alltid sökt en motpol som kompletterar. Önskar jag kunde vara snäll mot mig själv. Bara satsa på det av värde och hålla mig undan stolpskotten..

Kärt barn har många namn

Jag har egentligen aldrig haft något smeknamn av vänner och så. Kanske beror det på att man har ett såpass kort och enkelt namn att man inte behöver fixa till det. Eller så beror det på att det mest är de häftiga, populära som har smeknamn.

Nåväl av pojkvännerna har man ju alltid nån slags smeknamn. Sen kan det ju vara mer standardsaker och vissa mer speciella. Jag minns dem iaf alla och har olika minnen kopplade till dem.

Pojkvän 1(H): Ängeln. Av honom fick jag ett halsband med en ängel som jag hade varje dag de månaderna vi var ihop.
Pojkvän 2(M): Blårandiga faran. Egentligen hade han inte så mycket smeknamn på mig, men om nåt var det detta efter min favoritmössa och mitt galna jag, I guess.
Pojkvän 3(den mest betydelsefulla i mitt liv. Var han mitt förra inlägg handlade om): Min pusselbit. Något som bara blev en självklarhet så som våra liv flätats samman under så många år. Med andra ord uttrycka känslan att vara skapta för varandra.
Pojkvän 4(J): Sessan. Och nog blev man behandlad som en prinsessa av honom.
Pojkvän 5(a.k.a. Darlingen): Hjärtat. Kanske inte så originellt, men jag älskade känslan avtrygghet och kärlek det gav.

Btw när jag ändå skriver om exen insåg jag härom dan att jag aldrig haft en pojkvän som varit yngre än 18. Mina första var ju 2,5 resp 4 år äldre.

Tankar

Inom de närmsta veckorna är det dags för mig att söka sommarjobb. Ja jag är i en galen bransch 😉 Är bara så svårt att veta var man vill jobba både vilken stad och med vad är oklart. Helst vill jag vara på en lite mindre ort och gärna nära landet eller hemma. Föräldrarna föreslår flera bra ställen varav mitt ex hemstad är ett av alternativen…

Är jag löjlig som inte ser det som ett alternativ? Jag vet att det är snart 4 år sedan jag valde att göra slut. Men jag känner mig ändå inte färdig med bearbetandet. Vi gjorde inte slut för att vi inte älskade varandra längre utan mer pga prioriteringar och att jag flyttade. Har inte sett honom eller snackat med honom sedan dess.

En inneboende skräck. Tanken på att han ska dyka upp när jag sätter mig på tåget mot hans stad, eller passerar hans pappas lägh osv. Fast vanligtvis går jag omvägar för att inte komma nära. En panik som bubblar upp i magen. Känner att jag inte är redo. Känns som det skulle bli så stor chock. Tänk om jag skulle svimma.

Så här har jag känt varje gång jag varit hemma senaste åren. En inneboende rädsla för att han helt plötsligt skulle stå framför mig. Den chansen har ju varit rätt liten men skulle öka betydligt om jag fick jobb i hans stad, där jag inte varit på 4 år. Tanken på att gå med den rädslan/klumpen i magen varje dag i 2 mån är mindre kul. Utöver honom finns ju hans vänner, bror och flickvän som man kan stöta på både på stan och i jobbet. Samtidigt som det egentligen skulle va ett riktigt bra ställe att jobba på.

Vad ska gå först? Ska jag låta rädslan hämma mig? Vill jag röra upp allt till ytan, men kommer jag nånsin bli färdig med honom annars?

Miss that feeling

Imorn blir det fest. Kommer troligtvis ha en klänning som jag bara haft en gång innan med darlingen. Ger lite minnen. Känner bara att det inte mest handlar om att jag saknar honom utan mer saknar det där att ha någon. Känslan av att det bubblar inuti osv.

Känner mig verkligen inte nedstämd. Mår bättre än på länge. Skolan är kul, kommit igång med träningen bra osv. Känner mig harmonisk.

Det är bara tråkigt att det var så länge man kände så för någon. Att det fanns något av intresse. Då är det liksom nästan bättre att vara olyckligt kär och veta att iaf det finns folk där ute som är intressanta. Nu känns det mer som att det inte finns en enda som intresserar mig. Den sidan  av livet är väldigt avstängt. Vilket iofs kan vara skönt eftersom jag verkligen inte har tid för någon annan just nu.

I somras sa jag något klokt (tror jag) i en diskussion på msn. Jag är förhållandetypen. Gillar inte att vara ensam och det jag kom fram till då var att ha någon ger en känslan av att man är på väg någonstans. När man är singel är man bara mitt i livet.

Jag gilla trygghet och att ha saker lite mer utstakat. När nu utbildningen börjar närma sig slutet är det i sig ett orosmoment. Föregående år har varit bestämda. Om 1,5 år måste jag ta beslut var jag ska bo, var jag ska jobba osv. Rädd för att lämna min bestämde bubbla. Kanske lite samma sak med kärleken.

Återfall?

Igår kom grannen förbi. Inte setts sedan jag åkte härifrån i början av juni. Så det var ju typ 3 mån sedan. Konstigt efter att man sett varandra nästan varje dag innan dess. Men har ju smsat en del i perioder och snackat i telefon några ggr.

Ja iaf så bjöd jag in honom och käkade lite och snackade skit osv. Märkte direkt att han blev ganska kåt av hela situationen =P Och jag tycker ju alltid det är kul att retas och kåta upp någon så när han tänkte gå började jag ge honom skamliga förslag som han flera ggr tackade nej till. Det slutade med att han gick och jag låste dörren för att några sek senare höra knackningar på dörren.

Han slängde sin cykel i en buske utanför och vi började hångla. Han var fortf tveksam och bla bla vi borde inte… Och jag typ vadå borde inte?? Kan du ge mig en enda bra anledning till detta. Det betyder inget mer, Bara lite kul just här och nu. Så till slut fick jag honom dit jag ville, vilket jag ju brukar lyckas med 😉

Blev faktiskt riktigt bra sex för att vara oss. Senast härrom dan klagade jag ju lite här på att det inte varit så bra innan. Men för min del en av våra bästa gånger. Han var ju ganska vild efter att inte fått något sedan vi senast sågs 😉 Även om han visste att jag träffat någon annan några dagar tidigare =P Sitter här nu med ett blåmärke på armen efter att han bitit mig i sin sexuella frustration typ ha ha. Helt galet. Som tur var gick det inte hål på huden iaf eftersom jag börja noja om ev infektion.

Jäkligt gött var det iaf. Jag som hade bestämt mig för att helt lägga ner honom nu när han ändå flyttat eftersom jag känt att det tagit så mycket energi med alla bråk osv fast vi inte änns är tillsammans. Att han är så långsint och misstolkar allt jag säger och ska sura och vägrar tala om vad jag gjort osv. Känner att om något sådant återkommer nu kommer jag definitivt skita i det, men som igår så kan jag lätt forts då och då. Har så mycket i skolan nu ändå så har inte tid och engagera mig i något nytt.

Den som lever får se…