Ensamheten – min äldste vän

Mycket tankar och känslor som vill ner på papper nu… eller ja papper är ju fel ord när man skriver på tangentbordet kanske 😛 Veckan som varit har varit betydligt bättre än förra. Haft mycket för mig på kvällarna osv. I onsdags lärde jag mig löda och har suttit och lödat diodbelysning mm. Väldigt kul. Fick testa på borrmaskinen och annat också. Allt sånt där som får en att känna sig starkare och att man kan klara sig själv.

Men hmm det där var inte det jag tänkt skriva när jag satte fingrarna på tangenterna först. Satt på msn med en av mina flickor. Hennes ex kommer troligtvis ner nästa helg och hon mår skit vid tanken av att springa på honom. Snart 3 år sedan det tog slut och hon har varit singel sedan dess, medan han förstås direkt träffade en ny som han flyttat ihop med osv. Förstår precis hennes ångest.

Ibland kan våra samtal bli rätt deppiga. Hon skrev något om att hon bara lär springa på massa ex som dumpat henne och inte vill ha henne. Jag skrev att det kommer finnas massa andra. Kanske någon intressant varpå hon svarade att jo men de vill ju bara k****a mig och sedan skita i mig.
Vad svarar man på det… I know what you mean?

Vi är tre bästa tjejkompisar som alla varit ofrivilligt singlar under längre tid. Jag iaf fram till jag träffade darlingen alltså. Och ja man blir rätt less. Man tappar hoppet. Undrar varför det inte finns någon som är rätt för oss. Varför går det inte bra för åtminstone någon. Man ser andra i klassen flytta ihop, förlova sig osv… Vart är man själv? Är jag där jag trodde att jag skulle vara? Om ett halvår fyller jag 25… Hade för övrigt en mardröm om det där i förrgår.. Åldersnojan börjar sätta in…

Hon skrev att hon önskade att någon hade velat mer.. Bara känslan av att någon bryr sig om en på det sättet. När man till slut glömmer av hur det är att höra när någon annan säger att de älskar en..

Jag tänker visst jag är ensam också. Men jag har någon som bryr sig.. Skickar sms varje dag.. Kommer förbi varje dag. Frågar hur jag mår. Håller om mig när jag är ledsen.. Är det inte det man vill ha?
Men om det inte är rätt person då? Om man inte känner någonting när han kysser en godnatt? Jag vet att det vi har inte är mer än något slags semiförhållande/kk sedan 4 mån och jag vill absolut inget mer… Men det börjar snart kännas patetiskt.. Eller iaf påminner det mig hela tiden om vad jag egentligen vill ha och vad jag inte har. Misslyckandet och känslan av att det här visst är det bästa jag får..

Steg i rätt riktning?

Ledsen vänner. Mina inlägg de senaste veckorna har kanske inte varit de roligaste att läsa… Dessutom ganska mycket samma i samma deppiga anda. Men jag skriver ju inte för någon annan utan för mig, från hjärtat precis det jag känner just där och då. Och mitt liv har bara varit ockuperat av dåliga tankar den senaste tiden.

I helgen har jag kanske kanske anat en liten vändning. Jag vet inte riktigt. I fredags tog jag ledigt från skolan och den enda föreläsning jag hade då. Gjorde inte mycket, men min kompis gjorde mig den stora tjänsten att bjuda in sig själv på kvällen. Jag har väl inte tagit det minsta initiativ till socialt umgänge de senaste veckorna, så ibland kan det behövas. Mina närmsta vänner vet hur jag funkar när jag blir sån här. Vi gjorde god mat och såg Clueless och Twilight =) Övertalade henne att se den (själv har jag ju sett den 5-10 ggr).

Igår var egentligen tanken att jag skulle iväg på en sittning som var planerad sedan länge, men när timmarna kröp närmare kände jag verkligen inte för den. Var inte så sugen på att festa hårt och umgås med folk jag inte känner så väl när man inte mår bra. Vill inte visa mina dåliga sidor då direkt. Utan smsade samma kompis från gårdagen och frågade om hon hade planer, vilket hon inte hade.

Så då vart det grillkväll igår. Marinerad ryggbiff, pommes, fin sallad, minibaguetter, lite gott att dricka och till efterrätt hallon/blåbärspaj med vaniljsås =D Det satt inte fel kan jag lova. Kvällen avslutades med New Moon som jag iofs sett 2-3 ggr innan. Det enda dåliga var att den påminde mig alltför mycket om darlingen. Dels att vi såg den på bio ihop och dels själva storyn när hon blir lämnad och mår dåligt osv… Men annars trevlig kväll.

Idag vaknade jag med nya krafter. Tror inte jag kännt mig så här pigg på många veckor. Så härligt! Massa energi. Hållt igång hela dagen och målat, donat och fixat. När jag kom hem nu handlade jag så jag kan baka bullar och negerbollar i veckan. Såg att det skulle vara negerbollens dag på tisdag =) Tänkte dammsuga lite nu. Hoppas hoppas hoppas mina krafter håller i sig ett litet tag till. Det vore fint.

Har så mycket tankar och planer. Att jag borde komma igång med träningen och äta bättre osv osv. Men det mesta stannar liksom i tankestadiet eftersom jag aldrig har krafter till mer och sedan tycker jag mår skit och förtjänar att dricka cola och äta nåt sött osv… Men nu tog jag och grannen en långpromenad både igår och idag. Det är ju alltid nåt. Igår var det han som tvingade ut mig och idag var jag själv sugen så har man väl tagit första steget så brukar det ju gärna gå med bara farten.

Känns lite konstigt att det bara är 3-4 veckor kvar av terminen och att det fortf bara är sånt här jävla skitväder. Jag som planerat för grillkvällar och massa fint till våren… Men det verkar ju aldrig bli vår… Och om en månad flyttar ju grannen så det blir lite konstigt sen när man är van att ses varje dag. Det blir som det blir. Ska bli rätt skönt att komma härifrån också. Hoppas på roligare jobb i Norge i sommar!

Nej nu dammsugning som sagt!!

Livet är så tomt

Det som räddar mig nu är min säng, tv och godis. Blev iaf lite glad idag när jag fått veta att jag klarade skittentan. Men annars är det inte mycket att gå upp till. Inte mycket jag orkar gå upp till. Börjar bli seriöst orolig att någonting verkligen är fel på mig. Känner mig så disträ också. Ingenting känns så viktigt eller kul.

Jag får panik när jag känner mig psykiskt instabil. Dels skäms jag, önskar att det inte fanns och dels tänker jag att darlingen gjorde rätt som lämnade mig för jag är visst bara en psyco bitch trots allt.

Inatt tror jag att jag drömde om mitt ex istället.Inte exakt vad men att vi var tillsammans iaf. Att han lämnade sin flickvän som han precis flyttat ihop med för mig.

Funderar också på nästa helg. Vill egentligen hem till en fest och träffa en kille där som jag hookade med i februari. Vi hade väl egentligen småflörtat rätt mycket förra året innan jag träffade darlingen men då var visst han upptagen. I höstas frågade han mig om jag stött på honom tidigare och berättade att han då haft flickvän men inte längre, men då var ju jag upptagen.

Så nu i februari visste vi båda att vi var singlar. Nåja det är en egen historia. Hade iaf velat träffa honom igen. Sjukt trevlig, 1,5 år äldre än mig o läser samma utbildning fast 1 år över mig. Kruxet är ju bara att han pluggar i linköping annars hade jag gärna utforskat möjligheterna till något mer.

Behöver något som muntrar upp mig. Känns som det bara går utför just nu. Vill att terminen ska ta slut. Har svårt att få ihop skolan som det är nu. Saknar min lilla pojke så mycket

Det man inte vet tar man skada av

Vaknar kallsvettig av mardrömmar om honom. Först jagad och försöker smita iväg. Sedan prat om det oundvikliga, det jag inte vill veta/höra. Så jobbigt att inget veta, bara anta, fantisera. Kanske hade det varit bättre att bara på svart och vitt veta. För att slippa alla tankar och undran. Om det jag tror är sant skulle jag bli klubbad i golvet, men kanske fatta att det är dags att ge upp. Frågan är om det man inte vet verkligen inte skadar en. Ovissheten ger mig mardrömmar. Försök att somna om kanske..

Let this be over

Hela denna veckan har varit kaos och rent ut sagt för jävlig. Massa att plugga, stress och ångest. Allt utmynnar i en jävla skämttenta och hela klassen är nu i uppror. Men skolan är ju det minsta problemet.

Mått så dåligt hela veckan som mina inlägg skvallrat om. Gråtit nästan varje dag denna veckan. Så mycket som är jobbigt och i samband med valborg kommer förstås allt med darlingen upp till ytan. Saknar honom så jag håller på att gå sönder och bara önskar att han saknade mig med, att hans känslor funnits kvar, att allt kunde gå tillbaka och bli som vanligt, då när vi hade det så bra och var kära och galna. Jag saknar det, som fan!

Och när mitt hjärta känner att jag inte vill leva utan honom blir jag så arg på mig själv! Han är inte värd det. Jag gjorde allt för honom och jag blir både ledsen och förbannad när jag tänker på det. Arg för att han inte visade nog uppskattning för allt jag gjorde och ledsen för att han slutade älska mig trots att jag gav honom allt. Men det kanske var det just det som var problemet. Jag gav för mycket och han kunde inte leva upp till/motsvara det. Det är ju alltid jobbigt att känna att den andra vill mer förstås.

Det känns bara som detta aldrig har ett slut. 4 månader har gått och jag är fortf kvar i den hemska natten. Vet inte hur jag ska gå vidare. Vet inte hur jag ska orka leva vidare. Så denna veckan har jag bara isolerat mig. Ätit massa skit och inte brytt mig om mig själv. Stängt ute omvärlden. Inte svarat i telefon. Inte orkat med mina vänner. Inte orkat försöka förklara. Inte vetat vad jag ska ljuga ihop för ursäkter till de som inte står mig lika nära.

Psykiskt illabefinnande är så tabu, och inte gjorde det ju saken bättre när darlingen som då stod mig närmast inte heller kunde prata om det, inte kunde acceptera det.Hur ska jag då våga prata med andra, om inte änns de närmsta kan förstå.

Jag skadar mig själv djupare. Dövar smärtan med närhet, men när inte ens det hjälper. Vad gör man då? I torsdags vart det sex med grannen, men fick avbryta det för allt bara kom över mig och började storgråta istället. Vet inte hur jag ska klara det här längre. Hoppas den nya veckan blir bättre. Nu ligger jag här klarvaken och drömmer om ett bättre liv.

Blir så arg på mig…

Blir så arg på mig själv. Såg en bild på honom idag och började gråta. Känslan sköljer över en; jag vill inte leva utan honom. Det gör mig arg på mig själv. Vill inte vara svag och beroende av en man/ett förhållande. Vill inte göra någon oersättlig eller känna att livet inte är värt att leva om jag inte har någon att dela det med.

Önskar jag kunde vara lika lycklig ensam, men det har jag aldrig varit. Det är allt det här som är så jobbigt. Att jag gör mig själv besviken och att jag inte är den jag önskar att jag vore. Hatar att se på mig själv utifrån. Jag blir arg, ledsen, besviken och äcklad av att se vem/hur jag är.

Den jäveln har förstört mig

Önskar detta inte hade hänt. För ett år sedan mådde jag bra. Vad hände sen?

Vet inte vad jag ska göra. Vägrar att acceptera detta som en del av mig.

Sitter och skakar. Har förvisso bara ätit 3 vingummin idag. Gråtit varje dag denna veckan… Klump i halsen. Orkar fan inte ha det så här. Sluta nu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Trip down memory lane

Idag mår jag inte bra. Och egentligen tror jag inte att det beror på att det är ett år sedan jag träffade darlingen utan snarare bara ett återfall i min sjukdom. När jag mår dåligt då kan jag aldrig sätta fingret på vad som är fel utan det är bara en känsla som kommer över en.

I början av veckan var jag jättepepp och sen helt plötsligt kom skiten över mig och har mått dåligt flera dagar nu. Orkar inte gå upp i sängen nu. Inte det minsta sugen på att festa och dessutom är jag orolig för mig själv om jag skulle dricka massa i det här tillståndet för annars brukar det ibland vara alkohol som är utlösande faktorn. Dessutom vill jag inte förstöra någon annans dag/kväll genom att de ska oroa sig för mig. Vore mycket lättare att bara säga att man hade feber och magsjuka.

Så nej just nu har jag inte den minsta lust att dra till parken och där dessutom bli påmind om hur underbart det var förra året och inte heller sugen att dra till klubben där jag senast var med darlingen och då fick nåt slags panikångest anfall nästan. Mår man redan dåligt vill man inte bli påmind om sin misär. Vill bara gräva ner mig. Inte träffa någon. Ligga här tills det gått över. Och hoppas livet är bättre sen.

Krypande ångest

Nej, just nu funkar det inte. Ligger ensam och gråter och som den uppmärksamhetshora jag är måste jag förstås skriva om det här. Who am I kidding?Förstår väl precis varför. Uppmärksamhet för att få honom att bry sig. Men för i helvete! Som att detta skulle få honom tillbaka. Skriva långa depressiva inlägg lär väl inte öka oddsen nej.

Känner mig bara helt hjälplös. Vet inte vad jag ska ta mig till. Är visst inte stabil just nu. Kryper på väggarna och vill ta mig härifrån. Ständig påminnelse om allt jag saknar. Orkar det inte. Hur fan ska jag träffa någon om jag inte går utanför dörren och bara tänker att livet är slut? Just nu finns inget hopp. Och det är ju det sista som överger en, vilket måste betyda att jag är HELT ensam nu!

Shoppingångest

Nu har jag shoppingångest igen. Har inte köpt någon klänning sedan februari tror jag… Och nu har jag flera godbitar som jag dregglat över flera ggr. Försöker verkligen att motstå. Har inte råd och sedan vet jag inte vilken jag ska välja och vill bara ha alla. Fan Ångest. Kan man kalla detta beroende? Både klänning 1 och 3 är lite luriga med bh, men häftigt med den ryggen. Klänning 2 är bara soo me!!!

Utöver dessa godbitar har jag en mänga annat jag vill köpa från Pussy Deluxe och lite annat. Fan borde egentligen köpa skor och t-shirts som jag verkligen behöver…. Men klänningar är alltid klänningar…

Igår hittade jag förresten dessa också. Sjukt coola! Rosa rosetter och monster tillsammans. So me!

Vad gör man inte för att döva ångesten